Jag har flera invändningar mot förslaget. Risken är uppenbar att regeringen med detta utbildar ungdomar rakt ut i arbetslöshet. De ungdomar som idag saknar en ordentlig gymnasieutbildning löper mycket stor risk att bli långvarigt arbetslösa. Svenskt Näringsliv har också redan kritiserat regeringen för att sänka kraven och statusen på yrkesutbildningarna. Men lyssnar regeringen? Nej, regeringen går vidare och föreslår en kortning av gymnasiet till kanske ett år.
Att korta utbildningar och sänka kraven är inte vägen Sverige bör ta. Kunskapskraven för en gymnasieutbildning kan heller inte vara fritt valt arbete. Kunskapskrav måste fastställas utifrån kraven i samhället och på framtidens arbetsmarknad. Eller som TCOs förra ordförande Sture Nordh uttryckte det på en konferens: ”Hand upp, den som tror att framtidens arbetsliv kommer kräva mindre kunskaper!” Det lyftes inga händer i lokalen.
Internationell skolforskning visar entydigt att höga förväntningar på alla elever är av största betydelse för elevernas resultat. Med detta förslag så sänks förväntningarna på eleverna på yrkesprogrammen ytterligare. Det är inte genom lägre förväntningar och lägre krav som vi löser det reella problemet med att många gymnasieelever inte slutför sin utbildning. Vi måste investera i en bättre skola och se till att elever inte tappar lusten att lära. I stort sett alla barn går till skolan sin första skoldag och ser fram emot skolan men sedan tappar en stor andel av eleverna motivationen.
Jag tycker utbildningsministern är hopplöst omodern och bakåtblickande. Det verkar som om utbildningsministern inte ens vet att det finns digitala läromedel. Sverige behöver tvärtom en IT-strategi för skolan för att möta framtiden. Men med dagens utbildningsminister kommer Sverige att backa in i framtiden. Konsekvensen av denna avsaknad av progressiv skolpolitik innebär att lärarna inte ges förutsättningar att göra ett bra jobb och att skillnaderna mellan olika elever när det gäller digital kompetens kommer att öka. Skolan måste förbereda dagens barn och ungdomar inför framtidens samhälle och arbetsmarknad.
På väg hem efter två dagar i London är jag inspirerad.
Frågan återkommer ständigt. Hur ska vi egentligen vända kunskapsresultaten och ta vara på kraften hos alla ungdomar som den svenska skolan idag sviker? Mitt svar är att fler engagerade och begåvade människor måste vilja bli lärare för att vända utvecklingen och skapa positiva utvecklingsspriraler. För att lyckas är jag övertygad om att Sverige måste vi våga pröva nytt och lära av vad som fungerat också i andra länder.
På St Augustine’s Church of England School i Westminster i London träffade jag Rachel Sparkes och Meera Pabari två av skolans Teach First lärare. Båda berättade att de efter examen ville sadla om och göra någonting mer betyddelsefullt i livet. Idag när de arbetat och utvecklats som lärare i två år har båda bestämt sig för att fortsätta. Att lyfta deras elevers resultat och öppna livsmöjligheter är drivkraften och glädjen i arbetet.
Tanken bakom Teach First i Storbritannien och den ursprungliga organisationen Teach for America var och är enkel. Nyutexaminerade toppstudenter från olika universitetsutbildningar får under två års tid möjlighet att vidareutbilda sig och arbeta som lärare. De antas efter en rigorös urvalsprocess, genomgår en intensiv ledarskapsutbildning och med stöd av ett genomtänkt mentorsskapsprogram tar sig dessa studentera sig an elever i de mest utsatta skolorna. Och med dokumenterat bra resultat.
Jag är övertygad om att det behövs en ordentlig nystart och en energiinjektion i våra skolor med störst utmaningar. Sverige behöver också en ny generation lärare som tror att allt är möjligt, en generation som är villig att tänja regler och spränga gränser för att visa att varje enskild elev kan lyckas nå inte bara kunskapsmålen utan också stimulera den kreativitet och inre drivkraft som gör att de kan förverkliga sina livsdrömmar.
På St Augustine träffade jag lärare som brann för sin uppgift. Man kunde känna den stolthet och den positiva kraft som skapas på en skola i ett tufft bostadsområde som för sjunde året i rad kan redovisa en positiv utveckling av skolresultaten. Om det går att vända trenden i Londons innerstadsskolor är jag övertygad om att det är möjligt att göra det samma i våra utsatta förortsskolor. Men då måste vi våga pröva nytt.
Det är helt rätt av Arena att fokusera på just det som fungerar. Den skolpolitiska debatten har i alldeles för hög grad fokuserat på det som inte är särskilt relevant för att höja resultaten i skolan. (Läs kepsar och betyg mm.) Fokus i diskussionen för att vända utvecklingen i skolan måste vara det som vi vet spelar roll. Då finns det inget som är så viktigt som lärarna och det kollegiala lärandet.
Lärares professionella utveckling spelar stor roll för elevernas resultat. Lärare behöver därför garanteras högkvalitativ och kontinuerlig kompetensutveckling. Många lärare jag möter uppger att den lokalt organiserade kompetensutvecklingen inte håller tillräckligt hög kvalitet och den statliga kompetensutvecklingen satsar på en det ena en det andra vilket skapar en ryckighet som är svår för skolorna att planera utefter. Jag ser behovet av att lärare garanteras kompetensutveckling och att lärare i större utsträckning själva kan välja det som är viktigast för dem för att utvecklas i arbetet.
Undervisningen ska inte vara en privatsak utan lärare måste lära av varandra. Lärare som kollegialt reflekterar och utvecklar sin undervisning kan höja resultaten i skolan avsevärt. Ett exempel på detta i Sverige är learning studies. Kärnan i learning studies är den kollektiva kunskapsbildning som sker när lärarna delar med sig av sin kunskap och erfarenhet till varandra. Jag är övertygad om att skolan behöver bli en mer lärande organisation och att den mycket verksamhetsnära kompetensutvecklingen behöver stärkas. Lärare ska inte vara isolerade öar och klassrummets dörr ska inte vara stängd. Lärare behöver lära mer av varandra och det kollegiala lärandet vara i fokus. Skolan behöver också vara i ständig dialog med forskare och praktiker för att kunna bedriva relevant skolnära forskning, snabbt kunna tillgodogöra sig ny forskning, andras erfarenheter och välfungerande metoder. På detta sätt kan det som fungerar få spridning i skolsystemet.
För att utveckla skolan till en lärande organisation vill jag också se fler möjligheter till utveckling och karriär för lärare i skolan. Fler lärare måste ges möjlighet att forska. Men karriärvägar ska inte bara nås genom en forskarutbildning utan även genom en framstående lärargärning. Lärare ska kunna ta karriärsteg och kunna påverka sin löneutveckling genom att exempelvis specialisera sig och ansvara för ämne och ämnesutveckling, kvalitetsarbete, bedömning och betygssättning, handledarskap för lärarstudenter eller mentorskap för nyutbildade lärare. Och inte minst, den kompetens som lärare besitter ska premieras genom högre lön.
En majoritet i utbildningsutskottet anser att regeringen behöver öka sina ambitioner vad gäller en lättillgänglig och flexibel vuxenutbildning.
Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni kritiserar detta och visar att regeringen uppenbarligen inte har koll på verkligheten. Arbetslösheten är 8,6 procent och ungdomsarbetslösheten över 20 procent. Arbetsförmedlingen visade nyligen att läget på arbetsmarknaden förväntas bli ännu sämre. Att dra ned på vuxenutbildningen i det här läget är huvudlöst.
Att satsa på vuxenutbildning är ett av de mest effektiva sätten för att se till att människor kan få jobb. Och i lågkonjunktur gäller det att ta till vara möjligheterna att bygga på människors kunskaper så att de står redo när de nya jobben kommer.
Mina inlägg på bloggen brukar vanligtvis handla om skolan – men idag kommer jag att frångå den principen.
Tidigare idag steg jag av flyget på Arlanda efter en spännande resa till Sydafrika där jag fick närvara på ANCs Centenary celebrations i Blom – deras stora 100 års jubileum. Uppemot 100 000 aktivister och företrädare samlades på årsdagen den 8 januari till stor manifestation och fest – men firandet kommer att fortgå hela året.
ANC är Afrikas äldsta befrielserörelse och var den drivande kraften bakom att apartheidsystemet avskaffades. De flesta av oss har säkert egna bilder av de förfärliga raslagarna som förtryckte svarta och färgade. För mig präglade apartheid mina första år i politiken.
Jag kommer så väl ihåg hur vi satt i SSU-lokalen på Östervägen 12 i Solna och skrev brev till Sydafrikas dåvarande vita president de Klerk och krävde ett slut på apartheid och att alla politiska fångar skulle friges. Vi arrangerade manifestationer, samlade in pengar och vi var stolta över att Sverige och Olof Palme var bland de första att erkänna ANC och driva fram ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.
Jag hade tårar i ögonen när jag långt senare var med i Globen för att lyssna på den nyligen frigivna och ödmjuke Nelson Mandela. Det rasistiska Sydafrika var på väg att rämna. Vi sjöng nationalsången tillsammans. Och vetskapen om att vi i Sverige genom en aktiv och målmedveten politik hade gjort en viss skillnad gjorde mig stolt. Att Mandela besökte Sverige som det första landet utanför Afrika var historiskt. Det var symboliskt att Joakim Palme i den långa raden av presidenter och premiärministrar fick möjlighet att gratulera ANC på Zumas galamiddag och reflektera kring hur hans far hade upplevt dagens fria Sydafrika och befrielserörelsens seger.
Idag 100 år efter frihetsrörelsens start och efter 17 år i regeringsställning står Sydafrika som land fortfarande inför makalösa utmaningar. Fattigdom, växande ekonomiska klyftor, fortsatt rasism och även interna motsättningar och oroliga tecken på minskad öppenhet, kriminalitet och korruption och en hiv/aids situation som är ofattbar. Men samtidigt flera miljoner nya hus, en stadigt växande ekonomi, 9 av 10 sydafrikaner har idag el och vatten, en utbyggnad av infrastruktur och skolväsende. Men människors förväntningar och krav på verkliga förändringar är stora.
Socialdemokraterna har ett fortsatt samarbete med ANC än idag. Tillsammans, och med andra länder, arbetar vi med demokratiutveckling under temat från Bullets to Ballots – från kulor till valsedlar – om hur tidigare frihetsrörelser kan finna vägar att utvecklas som politiska partier och utveckla den nyvunna demokratin.
Väl hemma igen tänker jag på alla de människor jag fick möjlighet att träffa under dessa dagar – den gamle veteranen jag satt bredvid på middagen som berättade om hur han suttit fängslad, torterats och skjutits två gånger men också landsförvisats. Han pratade till min förvåning bra svenska efter 6 månader på turné med antiapartheidrörelsen. Att se och lyssna till tiotalet afrikanska presidenter som gav sin bild av deras långa och i många stycken gemensamma kamp för frihet. Och en kort pratstund med Sydafrikas nuvarande utbildningsminister Mrs Motsheka. Hon berättade att ANC sätter investeringar i kunskap och utbildning i förgrunden för hela regeringens politik.
Alla som följt 100 års firandet vet att det inte bara varit frid och fröjd och fokus på de historiska landvinningarna. Interna motsättningar och en skarp kritik av president Zuma levererades återkommande av ungdomsförbundets radikala och kontroversiella ordförande Malema. Dagens innan årsdagens pryddes en av Sydafrikas dagstidningar med ett citat där Malema kallat ANCs ledning för Babianer. Jag tror inte att ungdomsförbundet stärkte sina aktier med detta. Men man ska veta att Malema var med och avsätta Mkebi i förtid och drev fram Zuma till ANCs nuvarande ledare. Ungdomsrörelsen är otålig, kritisk och inflytelserik. Jag fick olika bilder av vad som kommer att hända på den valkonferens som hålls i december – men en sak är säker – debatten i och om ANCs framtid har bara börjat. Många fler förändringar är att vänta.
Sätt stopp för riskkapitalbolag som ägare av skolor. Det är mitt och socialdemokraternas krav i den friskolekommitte som är tillsatt. Lunchekot rapporterar.
Idag presenterade även Lärarnas Riksförbund en rapport som visar att sex friskolebolag fört ut över 125 miljoner i koncernbidrag eller motsvarande till andra länder och att ett av bolagen har en vinstmarginal på över 15 procent! Är det verkligen rimligt? Skattemedel som ska gå till skolan borde stanna i skolan.
Tidigare har bland annat SVT visat att friskolor med riskkapitalbolag har lägre lärartäthet än såväl andra friskolor och kommunala skolor.
Midvinternattens köld är hård,ungas förhoppningar gnistra och glimma.Ingen vill hamna i AF:s vård,i arbetslöshetens mörka timma.”Gör något!”, alla ropa,”Vi är ju nästan sämst i Europa!”.Drömmar om högre utbildning är saken,men Björklund står där närmast naken.S vill ge alla en utbildningschans,för att bättre globalt konkurrera,men möjligheterna blir färre med blå allians,och unga utan jobb blir allt flera.15 000 fler chanser till högre studier,när Damberg på klappar bjuder.Björklund lyssnar men, halvt i dröm, missar att höra tidens ström.God jul önskar Mikael
Den 5-14 december gästbloggade tio personer om lärares tid på min blogg. Anledningen till att jag bad flera personer, främst lärare, att skriva om detta är att många lärare jag träffar berättar att de har svårt att få tiden att räcka till. Att många saker stjäl tid från det viktigaste – att utveckla undervisningen och stödja eleverna.
Frågan om tid är en av de allra viktigaste frågorna för hälsa i arbetslivet. Om en individ upplever att hen har höga krav på sig i kombination med liten kontroll över arbetssituationen leder det till en arbetssituation med hög anspänning vilket i sin tur innebär särskilt stor risk för negativ stress och andra hälsobesvär. TCOs rapport ”Att sova med jobbet – tjänstemännens arbetsvillkor” visar att anställda inom Lärarförbundet har en mycket tuff arbetssituation. 80 procent av kvinnorna anger att de har höga krav i arbetet och 63 procent anger att de har liten kontroll över sin arbetssituation. Över hälften av kvinnorna arbetar under hög anspänning. För männen är mönstret detsamma men nivåerna inte riktigt lika höga. Frånvaro av stöd från arbetsledningen och feedback är en hälsorisk. För att motverka det krävs att skolledarna kan prioritera detta.
Frågan om lärares tid handlar också om kvalitet i skolan. För att lärarna ska kunna fokusera på det som ger mest utdelningen i elevernas utveckling av kunskaper och förmågor har dessa förslag kommit fram genom blogginlägg och kommentarer:
i. Ordförande för Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, lyfter fram Danmark som en förebild att ta efter. Där har fackförbundet DLF förhandlat fram ett arbetstidsavtal som innebär att man delar in arbetet för en lärare i tre delar: undervisning, undervisningsrelaterat arbete och övrigt. I den danska modellen listas alla arbetsuppgifter lärare gör. Sedan kategoriserar och fördelar man uppgifterna inom ramen för varje lärares arbetstid genom ett faktorssystem. Denna modell – som både lärarna och arbetsgivarna är nöjda med enligt LR – skulle kunna tillämpas på i Sverige.
ii. Många förslag har handlat om att ta bort arbetsuppgifter från lärarna, främst administration. Professor Lars Strannegård har tidigare föreslagit att administrativa uppgifter plockas bort från lärarna och att det också är en verkningsfull strategi för att professionalisera yrket. Det har dock presenterats olika förslag till vem ska ansvara för prioriteringen. Om det är arbetsgivaren, skolledaren eller skolledare och lärare tillsammans. Saker som nämnts som bör bort är: rastvaktstid, ringa hem vid ogiltig frånvaro, skriva under elevers ledigheter, skriva på vab-intyg, granska fakturor, svara på enkäter, dokumentera tillbud/skaderapporter, skriva rapporter till myndigheter, hitta vikarier när kollegor är sjuka, vikariera på planeringstid, praktiska saker såsom fixa trasslig kopieringsmaskin, beställa och byta toner i skrivaren, dela ut lösenord till datorn, kopiera upp papper, ansvarar för att lampan är släckt, fönstren stängda och dörrarna låsta.
iii. Skolledarna ska ha en rimlig arbetsbörda och ett rimligt antal medarbetare för att kunna vara närvarande pedagogisk ledare och utveckla verksamheten så att den kan bedrivas mer effektivt.
iv. Initiera och utveckla ett nationellt digitalt dokumentationssystem.
v. Mer lagarbete istället för ensamarbete. Gemensam planering, uppgifter mm som kollegor inom samma ämne kan använda.
vi. Ett mer ämnesorienterat arbetssätt även i de tidiga årskurserna, där en lärare ansvarar för ett ämne i alla klasser i arbetslaget. På så sätt skulle tiden kunna användas mer effektivt och kvalitetsmässigt skulle undervisningen bli bättre då varje lärare kan fördjupa sina kunskaper i några få ämnen.
vii. Kompetensutveckla skolledare och lärare hur de kan använda sin tid bättre. Det handlar om strukturerade metoder, färdigheter och strategier genom vilka individer kan leda den egna verksamheten mot att uppnå målen.
viii. Bättre mötesstruktur både vad gäller antalet möten och hur mötena genomförs avseende innehåll och form.
ix. Anställ administrativ personal.
x. Utforma en nationell mall för individuell utvecklingsplan och en nationell mall för skriftligt omdöme.
xi. Alla lärare ska ha en dator.
xii. Ta bort VAB-intyg.
xiii. Mindre elevgrupper.
xiv. Inför ett tak för undervisningsuttaget hos lärare.
För att ge alla barn samma chans att klara skolan måste resurserna fördelas till skolor utifrån elevernas behov. Det kan te sig som en självklarhet men är uppenbarligen inte det.
Men att fördela resurser är inte det enda som behöver göras. Utöver att ändra skollagen så att kommuner tvingas att fördela pengar efter elevernas behov vill jag också ändra skollagen för att få mer blandade elevgrupper. Liksom högskolelagen ställer krav på lärosätena att arbeta med breddad rekrytering så bör skolhuvudmännen arbeta för att sammansättning i elevgrupperna ska vara heterogen vad gäller kön, social och etnisk bakgrund. Det är ganska märkligt att detta krav ställs på högskolor men inte skolor. Skolhuvudmännen kan exempelvis arbeta för mer blandade elevgrupper genom att se över skolans inriktning, profil och program.
Vi vet att lärarna är viktigast för elevernas resultat. För att skapa en skola som ger alla elever möjlighet att lyckas vill jag därför se till att de bästa lärarna attraheras till skolor med de största utmaningarna genom att ge mer betalt till de lärare som i dessa skolor tar ett större ansvar för skolans och elevernas utveckling. Därför har vi också avsatt medel för detta i vår alternativa budget.
